Collieforever

Det krävs ett enormt mod att börja avla på en ras. Det är svårt, kräver mycket kunskap och ibland också sånt där flummigt som vi inte kan mäta i staplar och diagram (spindlar!), ”magkänsla”. Att få stöd från sin rasklubb och framförallt förtroende tror jag personligen är väldigt viktigt för att känna glädje i sitt arbete och vilja föra fram och arbeta för den. Det gäller inte bara uppfödare utan även enskilda valpköpare, som jag.

På senaste tiden har det uppdagats några märkliga berättelser kring hur styrelsemedlem från ”fel sida” blev utsparkad med kvast som avskedsgåva, uppfödare som fått smäll på fingrarna, för att inte tala om det beryktade årsmötet som jag själv var med på och förfasades över! I mina ögon börjar en rätt så centraliserad makt framkomma, en sådan som försöker styra och ställa med alla medel. Jag skulle nästan också vilja skriva ”övervaka att allt går rätt till”.

Det är ingen hemlighet att min blogg har väckt intresse hos colliefolk ”där uppe”. Jag har nämligen en (numera inte) hemlig besöksräknare inprogrammerat i bloggen, vilken registrerar IP nummer, resten kan ni räkna ut själva… Jag har även fått kopior på skrivelser skickat till mig, skrivet av colliefolk ”där uppe” som indirekt hänvisat till min och andra bloggar. Jag är övervakad! Bra...

På tal om övervakning…

Det finns en del intressanta teorier inom ekonomistyrning som behandlar styrning och makt, och jag kan givetvis inte låta bli att dra några paralleller till ”sammanhanget Collieklubben”. Detta med ekonomistyrning, kontroll av anställda, optimering av önskade utfall… Det fanns en gång i tiden en man vid namn Michel Foucault, en fransk filosof, sociolog och historiker som genom sin forskning varit en inspirationskälla för studenter runt om i världen inom många olika discipliner.

En av böckerna han gav ut heter ”Descipline & Punish: The Birth of the Prison”. Foucault hade en kritisk syn på styrning och menade på att människor som styrs förr eller senare kommer att säga ifrån. Detta liknades vid diktaturer eller situationer där det uppstår en maktställning i vilket det anställda kontrolleras för hårt. Styrning ansåg han var ett viktigt verktyg för att nå framgång men tillämpas det för hårt så kunde utfallet bli det motsatta. Foucault drog paralleller mellan hård styrning i organisationer och fängelser. Han menade att skillnaden mellan dessa två instanser var att i riktiga fängelser har fången tanken fri medan medarbetare i olika organisationer blir medvetet eller omedvetet styrda och kontrollerade, så även i tanken!

Jag säger inte att SCK övervakar minsta vink. Men jag har en känsla av att styrningen som de försöker utöva kan uppfattas på det sättet genom de handlingar som utförs. Hård styrning skapar motstånd. Det motståndet har nog funnits länge i mångas bröst och inte minst hos uppfödare. Jag må vara ung och naiv, men jag tror faktiskt att varje uppfödare (förutom de få som är oseriösa –men jag skulle vilja påstå att sådana finns i ALLA raser!) gör sitt bästa för att få fram valpar som de tror på. Ibland blir det jättebra och ibland blir det mindre bra och det skulle jag vilja påstå gäller för alla uppfödare oavsett ras! Genetik är inte lätt och även om det är två utmärkta hundar som paras är det inte säkert att avkommorna får samma egenskaper och utseende. Kopplat till detta kommer givetvis hjärtefrågan MH och dess betydelse som egentligen är bara en del av rasklubbens arbete, men som har tagit alldeles för stor plats i mitt tycke.

Inom företagsvärlden har man börjat skapa s k nätverk där företag och organisationer bygger broar mellan varandra för att hjälpa och stötta i syfte att nå framgång. Är det inte dithän vi ska med klubben? Istället för att sitta och kontrollera varandra i statistik och resultat? Utbildning, uppmuntran, gemensamt stödjande aktiviteter. En portal som inte smutskastar medlemmar och dess hundar. Utopi kanske? Är det inte dags att ”bencha” lite och titta på hur framgångsrika rasklubbar i Sverige och andra länder gör? För någon måste det ju finnas? Jag försöker bara tänka i nya banor, kanske SCK och de resten 1100 medlemmarna borde göra samma sak… 

Eller. Det är kanske dags att överväga att inte budgetera för ett förnyat medlemskap för nästa år. Vad säger du?

Emaljskylt från Carlsson Interiör.

Å vad glad jag är! Nu har äntligen Texas tappat sina "huggtänder"! Jag var rädd där ett tag att det skulle bli ett fall för vetrinären att rycka ut eftersom de nya tänderna växte vid sidan av. Men nu slipper jag oroa mig för eventuella bettfel eller dyr vetrinärräkning. Detta ska firas med ett riktigt gott tuggben.


Texas ca 10 veckor med sitt favvotugg.

Vi lever på tvåtusentalet. Det forskas som aldrig förr. Jag forskar. Inom ekonomistyrning. Jag vet hur svårt det är att skaffa fram en "sanning", eller en beskrivning av den. För våra sanningar ser olika ut från person till person. Ingenting är totalt subjektivt menar vissa läror. Förrutom naturlagar. Pennan faller på marken när jag släpper den. Om jag befinner mig på jorden. På månen är sannigen en annan.

På tal om olika sanningar. Hur sanningsenligt är HD-röntgen egentligen? Jag fick en intressant rapport skickat till mig idag. Kanske har den lästs av många tidigare, om inte, läs och begrunda. Jag tycker i vilket fall att det är märkligt att det kan finnas variationer i avläsningen pga sederingsrutiner. Eller vad säger du?

Klicka här så kommer rapporten upp.

Nya tag idag! Inga spadtag dock...

Utan tag i lydnaden med Schack. Lastade in Texas och Schack i bilen, hämtade upp Hanna&Guldus från stan och sen drog vi iväg till Måttsund och BHK. Det var nästinstill stendött där, inte konstigt med tanke på att det regnade och var genomblött på alla planer -men vi är inte gjorda av socker (okej, Texas eventuellt då)!

Gick igenom nästan alla moment för att kolla nivån på oss. En del är bra en del är mindre bra. Linförigheten är svår, Schack vill gärna inte titta på mig hela tiden även om han följer med. Jag tycker däremot att han är duktig på de moment där han ska vara sitta still, stanna och ligga.

Ska träna ett moment per dag från och med idag. Tills alla sitter.

Jag och boysen brukar ofta "frilansa" när vi är ute och promenerar/leker dvs vi följer nästan aldrig några märkta motionsspår eller likande utan håller oss till olika skogsstigar eller som igår, längs rågångar. Motionsspår brukar vara rätt upptagna här i trakterna och jag vill gärna ha hundara lösa... vilket inte alltid uppskattas hos alla människor.

Och. Idag gjorde vi ett undantag. Det har ju som bekant snöat litegranna och det tillräckligt för att mina promenadkängor skulle försvinna under snön och ta in, just det... SNÖ. Så jag tänkte, upptrampade stigar... mm... elljusspåret hallellujja! Jag lastade med hundarna i bilen och åkte till Lulnäsets motionsspår. Nu ska vi ta en seriös promenad och följa det lilla kilometerspåret (ca 3 km) och sedan låta hundarna få leka av sig, tänkte jag.

Förutseende som jag är kopplade jag Schack och lät Kisen och Texas gå lösa bredvid. Enklare att hinna koppla alla om en redan är fast... Militären är ofta och springer där med sina schäfrar och känns inte så där jättebra att ha alla tre överallt och ingenstans. När antingen Schack eller Kisen är kopplad så håller sig hundarna dessutom mycket närmare mig, max 5 meter bort i regel.

Vi gick och gick. Jag hann byta Schack i kopplet mot Kisen och Kisen mot Schack igen... några gånger. Backe upp och backe ner. Tillslut knäppte jag bort kopplet. Det var inte en själ i spåren! Efter drygt en halv timme såg jag en skylt där det stod 6 km på. Hm? 6 km till vaddå liksom? Jag som tyckte spåret började svänga tillbaka mot bilen för länge sen. Nästa sväng? Nästa sväng då? Nähäpp... Jag började leta genvägar. För tillbaka samma väg vill man ju inte gå. Spår måste ju ta slut någongång också. 3 kilometer tar inte märkvärdigt länge om man inte går i snigelfart, vilket vi inte gjorde. Jag joggade till och med några partier.

Vi gick ytterligare. Sen såg jag en skylt. 9 km. 9 km??? Vi gick vidare några hundra meter till efter det i tron att bilen var några meter bort men icket. Jag hittade inte igen gamla sandgropen, fast den är minst sagt slingrar sig över hela området... Jag hörde militärplanen men ljudet kom som från fel håll... Jag tittade på klockan i mobilen och såg att den började närma sig kvart i två = mörkret var inte så långt borta. Så vad gjorde vi? Jo. Vi vände på klacken och gick hem samma (långa...) väg.

Dagens motion avklarad. Med råge. Det är tur att man har uthålliga träningspolare.


Det fanns tre markeringar längs elljusspåret. Röd, gul och grön. Min spontana tanke är att den gröna linjen borde vara den kortaste... men det var tydligen den röda som var det. Helt ologiskt enligt min (något förutfattade) mening om färgpsykologi. Ungefär som om en stoppknapp skulle vara grön. (Ovan: mobilkamerakort därav kvaliteten).

Det är glashalt ute efter dagens skiftningar från plusgrader till minusdito. Motionsform promenad på Skurholmen: livsfarligt! Jag tog med hundarna ut i skogen istället och gick en redig promenad längs en rågång. Sen blev det några avstickare för bus såklart. Trevligt väder var det idag också, sol!

Nu ska jag göra ytterligare några ansatser att skriva på uppsatsen, lider av tillfällig (hoppas jag) skrivkramp...


Det krävs hyfsat med energi för att få dem att sitta still samtidigt... speciellt lillfräsarn.


Åhå vad finns det här då?


Står still 1 sekund!